Överengagerade försök till relationer!
Jag har fått den enormt stora äran att gästblogg på denna mycket speciella blogg (hur ofta får man chansen att gästblogga på sin favorit blogg?!?). Tänkte på vad jag skulle kunna skriva om som någon skulle vara intresserad av att läsa och relationer verkar vara ett hett ämne så jag tänkte skriva lite om detta fenomen (även om jag inte tror så många kommer läsa). Tycker det är intressant att höra olika människor berätta om deras relationer och synen på hur en bra relation ska vara.
Vissa människor är helt beroende av varandra kan inte fatta beslut, göra saker eller överhuvudtaget vara utan deras partner. Har funderat på detta när en individ gå från att vara självständig till att leva i absolut symbios med en annan människa. Är detta verkligen sunt? För mig är det obegripligt hur man kan uppslukas så enormt av relationen att inget annat spelar någon roll… För visst måste det finns saker som man vill gör och människor man vill träffa på egenhand. Jag förstår absolut att man vill ses, umgås och bara vara tillsammans, med det är när det går över styr och inget annat existerar som jag börjar undra om det verkligen är sunt?
Men om båda är helt uppslukade är det inte okej då? Nej jag tycker aldrig att det är okej för i längden kommer ingen att må bra av detta ständiga levande på varandra. Så jag tycker att alla ska bli jätte kära och ha känslan av ”hur kunde jag överleva innan jag träffade denna underbara person”, men kom ihåg att du hade ett liv innan och så hade din ny andra hälft. Plus att det är omöjligt att ständigt känna att vara helt uppslukad av kärlek, så det ultimata förhållandet kan omöjligt vara när man är ständigt tillsammans och beroende av varandra. Ta det bästa av båda världarna och bli inte för uppslukad eller beroende av någon annan utan kom ihåg att du är en egen individ!
Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med…
Hoppas mina tankar inte tråkade ut er allt för mycket!
// Kajsa
